Uppskattning
Livet är för kort för att kasta bort det, samtidigt som det är det längsta vi någonsin kommer att få uppleva.
Ni förstår inte hur länge jag kan sitta och filosofera om det här. Och jag ska säga er att för mig är det en helt jäkla vetenskap! Och för att inte kasta bort sitt liv, tycker jag man ska göra det man känner för. Inom vissa principer. Inte döda någon till exempel.
Sedan är det det här med uppskattning. Självklart så ska man uppskatta allt man har, istället för att sukta efter det man inte har. Men jag måste erkänna att jag blir lite skraj, för hur visar man uppskattning till sina ben, att man kan röra sig? Till sina öron, för att man kan höra? Till sitt hjärta, för att det överhuvudtaget slår. Det är en sån självklarhet för de flesta av oss och varför är det alltid så att man förstår hur bra man hade det, när det har försvunnit. Jo, för då tänker vi inte på det på samma sätt. Vi sätter oss inte ner, stilla och funderar. Först när det är borta, uppskattar vi det. Men hur uppskattar man det innan? Jag blir ibland skrämd av mina egna tankar haha.
Men för att svara mig själv säger jag:
Livet är oförutsägbart. Du vet inte hur länge du, eller dina nära kommer leva. Så lev för varje dag. Såklart att alla har dåliga dagar, men försök att vända allt till något positivt. LEV NJUT OCH HA ROLIGT-VARJE DAG! Ändra det du inte trivs med. Gör du som du alltid gjort, och beter dig som du alltid gjort, kommer livet att vara som det alltid vart.
Tillbaka till uppskattning, det är precis som vissa tidningar tipsar om ibland "lurar du dig själv att du har bra självkänsla och självförtroende, går du till slut på det själv". Gör precis samma sak med uppskattningen. Klura på den ni.
Till sist, så kom jag på att jag läste något liknande som det här under, för ett tag sen. Jag tror ni kommer fatta poängen med det väldigt fort.
Var glad att du måste springa till bussen en jobbig morgon,
det tyder på att du har ben.
Var glad med att du har mycket i skolan,
du går överhuvudtaget i skolan.
